Frisk luft
När jag startade att skriva min blogg Per Penning för ett och ett halvt år hade jag ingen aning om vad det här skulle betyda för mig idag. Att skriva på nätet kring saker som intresserar och berör en och att sedan någon LÄSER det och i sin tur intresseras eller berör – det är en fantastisk känsla.
Mitt liv just nu är märkligt, underlig och främmande på flera sätt, och jag har inte haft orken att skriva eller läsa mina egna favoritbloggar på nästan en vecka. Men jag känner att det finns människor därute som bryr sig och som jag i min tur bryr mig om – även om jag aldrig träffat er. Att skriva från hjärtat och från er sedan få en reaktion, en omtanke, betyder oerhört mycket. Det ger energi att skriva igen. Jag ser er alla som mina käraste vänner!
Så var julen över och det har fungerat ganska bra. Vi har varit bortresta till släktingar för att fira denna högtid – i det här känslomässiga kaos som trots allt pågår.
Men det har gått bra. Även om alla var införstådda om situationen så är det ingen som har försvårat den. Det sista jag vill höra är beklaganden eller förmananden.
Barnen är glada och verkar må bra. Herr och Fru Penning pratar mycket, skrattar och gråter en skvätt – blandar om i en underlig kompott. Men det känns bra och jag mår lite bättre efter varje dag.
Morgnarna är värst – jag vet inte varför, men det kan säkert någon psykoanalytiker tala om för mig. Då är jag fortfarande ledsen och har ångest och mår dåligt. Det blir även det lite bättre för varje dag, glädjande nog.
Det är märkligt det här. Vi tog oss ifrån ett ganska känslolöst och enahanda äktenskap för två år sedan via samtal, familjerådgivning och en vilja att försöka igen – till en bättre tillvaro där vi mådde bättre, pratade mer och var mer varsamma om varandra. Likväl nådde vi inte ändå fram. Och när vi talar om det är vi överens – det här är vad som måste till för att komma vidare i vår relation till varandra. Vi måste dela på oss och känna efter om det är rätt att just dela på oss. Kallas det moment 22?
Troligen är det rätt – vi blir nog båda lyckligare individer om vi separerar. Och vid de tillfällen vi träffas så är vi glada att träffas. Men vem vet? Livet är förgängligt och vad som väntar vet ingen. Däremot så måste ju allt bli mycket enklare om vi båda är överens om att göra det bästa vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Vi är inte ovänner. Vi har barnens bästa för ögonen och ska göra allt för att det ska fungera så bra som möjligt. Vi bråkar inte heller, vilket kanske mer var fallet under åren tidigare. Luften känns lättare att andas och jag känner ingen känslomässig oro längre. Herr och fru Penning tycker om varandra väldigt mycket som vänner och vi har en diger historia bakom oss tillsammans som binder oss samman på många sätt – inte minst våra barn.
Jag har inte mått bra alls på flera år – nu kan jag äntligen känna att snart kan jag kanske göra det igen. Det ger mig tillförsikt, styrka, hopp och inte minst känner jag mig riktigt glad från stund till stund. Det måste väl ändå vara värt något?
Liknande inlägg:
Om du har synpunkter kring detta inlägg, lämna då gärna en kommentar eller prenumerera på ett RSS-flöde och få framtida artiklar i din RSS-läsare.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.
Lämna en kommentar