Syns inte utanpå
Vi ser nog så hela ut. Går omkring, plockar ned en gurka och en liter mjölk i matkorgen, vrider om nyckeln, dricker kaffet när det nått rätt temperatur. Det är inte klokt vad man kan egentligen. Välja tvål, ringa elbolaget och låna böcker på biblioteket. Dessutom så har jag både hud och hår till skydd, några lager kläder och skor på fötterna. Jag kan gå ut i stormen och inte frysa alls.
Men ändå, trots allt man kan och vet att man kan, så står man där och känner att det ekar av okunskap i ens inre. Där det borde vara fullt, är det tomt. Och där det borde lysa, är det mörkare än den mörkaste natt. Det jag har lärt mig, flyter omkring som oigenkännliga vrakspillror i viktlöst tillstånd. Men det syns inte utanpå.
Och trots min hud och mina kängor och min tjocka vinterkappa så fryser jag. För kylan kommer inifrån och andas rimfrost på själva hudens insida. Jag fryser och jag är så tunn som spindelväv under min kappa. Men det syns inte utanpå.
Någon gång så kommer kanske den där stunden, när bara det att finnas till, är som att balansera ett till brädden fyllt glas på en knivsegg. Allt i en omöjlig balansakt som rispar och skär och hotar att störta till marken vilket ögonblick som helst.
Är det hon, kvinnan i den blommiga koftan, som håller händerna som i bön över den halvfulla koppen? Är det han, mannen som drar en tom, blå pulka efter sig på den snötäckta gångvägen? Är det busschauffören som knycker med huvudet eller pojken som blir kvar på hållplatsen? Är det nån i rummet bredvid? Är det du? Eller jag?
Det syns inte utanpå när vi är så sköra att vi inte kan hålla oss själva mer än ett flämtande myrsteg i taget. Vi kan fortfarande plocka ned gurkan i varukorgen. Våra händer hittar själva nyckeln och startar bilen. Vi kan be om mer kaffe och dricka upp det. I den stunden kan vad som helst hota att riva sönder tillvaron till ett inferno av konfettistora bitar. Perforerade minnen. Tumultartade drömmar. Förbrända förhoppningar.
En blick med antydan till löje, ett irriterat tilltal, en lång kö, ett försenat tåg kan räcka för att allt ska gå förlorat. En liten förskjutning, och livet har inte längre någon form. En del av oss kan fly in i värmen av en skyddande famn, dra täcket över huvudet, fejka en förkylning, dra för gardinerna och vänta på att vi ska anta oss själva igen i en skepnad som vi någorlunda känner igen. Vi lånar kärlekens skyddande hud, vi sover, vi tar en flaska vin och sitter igenom alla avsnitt av något vi redan har sett.
Men en del av oss har varken en famn eller soffa. En del går i så små bitar att de aldrig sammanfogas igen. En del lever hela livet i fragment och rester. Men det syns inte utanpå. Det syns aldrig utanpå.
Pernilla Glaser – Tankar för dagen i P1
Liknande inlägg:
Om du har synpunkter kring detta inlägg, lämna då gärna en kommentar eller prenumerera på ett RSS-flöde och få framtida artiklar i din RSS-läsare.
Kommentarer
Inga kommentarer ännu.
Lämna en kommentar