Reser ifrån
Jag, som är ett barn av sent sextiotal, var ung och osäker under åttiotalet. Musik var en viktig ådra för känslor och insikter och ett av de musikband som format mig är Adolphson-Falk. Och även idag när jag lyssnar på deras låtar så imponeras jag fortfarande över deras texter. De här texterna innehåller så mycket djup, samförstånd och kunskap. Om hur det är att leva, allt ifrån sorg och osäkerhet till vildaste glädje och beslutsamhet.
Duon Adolphson & Falk var ett av de 80-talsband som satte djupa spår i svensk musikhistoria som syntpionjärer. Med sju album och ett flertal guldskivor bakom sig så har nästan ingen missat deras klassiska låtar som ‘Blinkar blå’, ‘Mer Jul’, ‘Ifrån’ och ‘Stockholmsserenad’.
Just låten ‘Ifrån’ ger mig fortfarande gåshud. För mig handlar texten om att inte skjuta upp saker och ting. Livet är här och nu. För du blir äldre och du kommer att dö. Hur mycket tid har vi kvar? Det vet ingen av oss.
Så det är i sig en insikt om att du bör ta tag i dina drömmar NU och börjar leva dem NU. Du har ont om tid. För vi reser ifrån.
Jag publicerar texten från ‘Ifrån’ här. Och jag länkar till ett annat ljuvligt stycke av de båda herrarna.
Genom nattens djupa mörker ser jag ljusen utanför.
Är det dunket emot rälsen eller mitt hjärta som jag hör?
Jag är långt från mig själv, och jag har inget givet mål.
Jag reser inte till nånting. Jag reser ifrån.
Hon var vacker som en morgon. Hon var lycklig när jag kom.
Men med tiden växer tvivlen, som man inte låtsas om,
tills man når till den gräns, då ömhetens ord blir ett hån,
då man inte reser till nånting, då man reser ifrån.
Varför måste tågen gå? Jag undrar varför? En ny natt, en annan plats,
men det är alltid samma resa jag gör.
Ibland står tiden nästan stilla, men lika plötsligt rinner den bort.
Mellan förväntan och förtvivlan är steget alltför kort.
Så man faller utan nåd, men man värjer sig i någon mån
genom att inte resa till nånting, genom att resa ifrån.
Varför måste tågen gå? Jag undrar varför? En ny natt, en annan plats,
men det är alltid samma resa jag gör.
Men man får inte sörja länge över det omistliga man mist.
Vi ska ändå alltid förlora våra största segrar till sist.
För vad vi har är ett liv, där allt som vi får är ett lån,
och där vi inte reser till nånting, där vi reser ifrån.
Vi reser inte till nånting. Vi reser ifrån.
Liknande inlägg:
Syns inte utanpå
Vi ser nog så hela ut. Går omkring, plockar ned en gurka och en liter mjölk i matkorgen, vrider om nyckeln, dricker kaffet när det nått rätt temperatur. Det är inte klokt vad man kan egentligen. Välja tvål, ringa elbolaget och låna böcker på biblioteket. Dessutom så har jag både hud och hår till skydd, några lager kläder och skor på fötterna. Jag kan gå ut i stormen och inte frysa alls.
Men ändå, trots allt man kan och vet att man kan, så står man där och känner att det ekar av okunskap i ens inre. Där det borde vara fullt, är det tomt. Och där det borde lysa, är det mörkare än den mörkaste natt. Det jag har lärt mig, flyter omkring som oigenkännliga vrakspillror i viktlöst tillstånd. Men det syns inte utanpå.
Och trots min hud och mina kängor och min tjocka vinterkappa så fryser jag. För kylan kommer inifrån och andas rimfrost på själva hudens insida. Jag fryser och jag är så tunn som spindelväv under min kappa. Men det syns inte utanpå.
Någon gång så kommer kanske den där stunden, när bara det att finnas till, är som att balansera ett till brädden fyllt glas på en knivsegg. Allt i en omöjlig balansakt som rispar och skär och hotar att störta till marken vilket ögonblick som helst.
Är det hon, kvinnan i den blommiga koftan, som håller händerna som i bön över den halvfulla koppen? Är det han, mannen som drar en tom, blå pulka efter sig på den snötäckta gångvägen? Är det busschauffören som knycker med huvudet eller pojken som blir kvar på hållplatsen? Är det nån i rummet bredvid? Är det du? Eller jag?
Det syns inte utanpå när vi är så sköra att vi inte kan hålla oss själva mer än ett flämtande myrsteg i taget. Vi kan fortfarande plocka ned gurkan i varukorgen. Våra händer hittar själva nyckeln och startar bilen. Vi kan be om mer kaffe och dricka upp det. I den stunden kan vad som helst hota att riva sönder tillvaron till ett inferno av konfettistora bitar. Perforerade minnen. Tumultartade drömmar. Förbrända förhoppningar.
En blick med antydan till löje, ett irriterat tilltal, en lång kö, ett försenat tåg kan räcka för att allt ska gå förlorat. En liten förskjutning, och livet har inte längre någon form. En del av oss kan fly in i värmen av en skyddande famn, dra täcket över huvudet, fejka en förkylning, dra för gardinerna och vänta på att vi ska anta oss själva igen i en skepnad som vi någorlunda känner igen. Vi lånar kärlekens skyddande hud, vi sover, vi tar en flaska vin och sitter igenom alla avsnitt av något vi redan har sett.
Men en del av oss har varken en famn eller soffa. En del går i så små bitar att de aldrig sammanfogas igen. En del lever hela livet i fragment och rester. Men det syns inte utanpå. Det syns aldrig utanpå.
Pernilla Glaser – Tankar för dagen i P1
Liknande inlägg:
Entropi i vardagen
Efter regn kommer sol – så lyder ett uttryck som är sådär lagom klämkäckt. Och det handlar till viss del om behovet av kontraster. Det kan ju inte vara sol och fint väder jämnt? Då hade det inte varit möjligt att känna njutningen av det. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, så att säga.
Rimligen borde detta gälla även inom det känslomässiga området. Vem kan vara glad jämnt? Eller positiv? Ledsamheter sker som mer regel än undantag. Och om du inte är ledsen någon gång – hur kan du skilja den från glädjen?
Entropi är ett sådant där ord som man aldrig använder – mer än inom termodynamiken.Men jag tycker att det är ett bra ord. Det borde gå att kombinera med känslor, exempelvis. Känslomässig entropi.
Enkelt kan entropi beskrivas så som att allting i vårt Universum strävar efter ett jämviktstillstånd. Blandar du kallt vatten med varmt så blir det ju ljummet. Blanda regnbågens färger och de blir vitt – eller helt avsaknad av färg.
Känslomässig entropi – mitt eget uttryck – handlar om att känslor slätas ut till någon form av normaltillstånd. Där man sällan är jätteglad eller jätteledsen. Entusiastisk eller håglös. Utan man är bara som vanligt. Vissa kallar det för cynism, men jag tycker att det är mer komplext än så.
Barn har inte utarmats känslomässigt – de saknar också cynism. Men med livet så följer hårda törnar och ibland tuffa tider. Vuxna människor tenderar att bygga sig ett skyddande skal för att undvika att fara illa eller hamna i besvärliga situationer. Känslomässig entropi.
Jag själv är inte opåverkad. Jag kan vara cynisk och jag kan rycka på axlarna både åt stora sorger och fantastiska glädjeämnen. Varför? Jo, tar du inte ut svängarna i dina känslor, så riskerar du inget – varken positivt eller negativt.
Egentligen så vill jag väldigt gärna vara oerhört ledsen ibland – bara jag vet att de stora, lyckliga tillfällena kommer däremellan. Men vem kan styra det? Är känslomässig entropi även det en naturlag? Jag hoppas inte det – jag vill alltid vara ett barn i sinnet.
Liknande inlägg:
